Paradgrenen en svensk uppfinning

Tiokamp har genom åren varit något av Hässelbys paradgren, med profiler som Jan-0lov ”Linkan” Lindqvist, Lennart Hedmark, Bosse Sterner, Thomas Larsson, Conny Silver, Christer Lythell, Henrik Dagård och Fredrik Samuelsson.
Mot den bakgrunden kan det vara intressant att veta att tiokamp är en svensk uppfinning.

 Vid de olympiska spelen i Stockholm introducerades en helt ny gren inom friidrotten; tiokamp.

Det hade visserligen tävlats i tiokamp tidigare, om än sällan. De första svenska mästerskapen i grenen genomfördes redan 1909. Men vid OS 1912 infördes den norm som sedan kom att gälla för vilka grenar som ingick i tiokampen och hur tävlingen genomfördes.

Vid de första moderna olympiska spelen (efter 1896) hade man tävlat i femkamp där brottning, efter modell från antikens olympiska spel, ingick som en av grenarna. I Stockholm 1912 bestod femkampen av fem traditionella friidrottsgrenar; längd, spjut, 200 m, diskus och 1 500 m.

När 1912 års OS planerade så beslutade de svenska arrangörerna att införa den nya grenen tiokamp. Eftersom Internationella friidrottsförbundet ännu ej var bildat fanns det inte någon högre instans som bestämde grenprogrammet.

De svenska arrangörerna ville ha en gren där allsidighet och uthållighet blev mer avgörande än i femkampen.

Arrangörerna hade förväntat sig ganska få deltagare i tiokampen, och hade därför planerat att genomföra grenen i det redan pressade tidsprogrammet Därför fick tiokampen genomföras under tre dagar, med tre grenar dag ett, fyra dag två och tre grenar dag tre. Under tiokampens andra dag genomfördes maratonloppet med start och mål på Stockholms nybyggda stadion. Maratonloppet var publikmässigt den gren som väckte det största intresset 1912.

De ansvariga för OS 1912 ville göra tiokampen olik femkampen på olika sätt, t.ex. genom att införa ett poängsystem.

I femkampen fick vinnaren i en gren platssiffra 1, tvåan platssiffra 2, trean platssiffra 3 o.s.v. Den som efter fyra grenar hade den lägsta sammanlagda platssiffran fick mötas i ett avgörande lopp på 1 500 m.

I tiokamp infördes ett poängsystem som skulle ge den som vann en gren överlägset klart mer poäng än tvåan, men om det var jämnt mellan de främsta skulle poängskillnaden vara liten.

Man bestämde sig för att ett verkligt toppresultat skulle ge 1 000 poäng, och ett riktigt uselt resultat 0 poäng.

Problemet blev då att fastställa toppresultatet. Att ta världsrekordet i grenen var omöjligt eftersom det inte fanns några världsrekord 1912, året före bildandet av Internationella friidrottsförbundet.

OS-arrangörerna funderade då på att skicka brev till de länder som anmält deltagande i friidrotten och be om att få en förteckning över de nationella rekorden skickade tillbaka till Stockholm. Denna idé förkastades dock för att det skulle ta för lång tid.

Nästa tanke var att ta de svenska rekorden som toppresultatet.

Sverige är en av världens bästa nationer i friidrott, och ingen tiokampare kommer att kunna prestera resultat i en gren som är lika bra som det svenska rekordet, resonerade man.

Även denna idé förkastades eftersom det skulle kunna betraktas som ogästvänligt mot utländska deltagare att sätta Sverige så i centrum.

Till sist beslutade man att ta det olympiska rekordet som toppresultat i varje gren.

1912 genomfördes grenarna i tiokampen i denna ordning: 100 m, längd, kula, höjd, 400 m, diskus, 110 m häck, stav, spjut, 1 500 meter.

Sedan dess har denna ordning behållits med undantag för att diskus och 110 m häck har bytt plats, så idag, när tiokampen avgörs på två dagar, inleds dag två med 110 m häck.

Det var förutseende, eller lyckosamt att de två grenar som idag betraktas som de tekniskt svåraste, där det ofta blir stora poängskillnader mellan deltagarna, placerades i slutet av tiokampen.

Hade stav och spjut placerats tidigt i tiokampen så hade dagens tiokamp fått en helt annan karaktär.

Vid friidrottstävlingarna 1912 vann Jim Thorpe överlägset både femkampen och tiokampen. Thorpe hyllades som en av de största stjärnorna i Stockholms-0S.

Jim Thorpe var den store stjärnan i mångkamp vid OS i Stockholm 1912. Han vann åtta av de femton grenar som ingick i femkampen och tiokampen.

 Den 6 februari 1913 mottog de svenska OS-arrangörerna en skrivelse från sekreteraren i USA:s Olympiska Kommitté med information om att Thorpe spelat halvprofessionell amerikansk fotboll 1909 och 1910 vilket var ett brott mot dåtidens stränga amatörregler. Thorpe fråntogs då sina olympiska medaljer och norrmannen Ferdinand Bie blev ny vinnare av femkampen medan segern i tiokamp gick till svensken Hugo Wieslander.

I den officiella redogörelsen för 0S 1912 utgiven 1913 – en diger lunta på 1068 sidor – är Bie och Wieslander uppsatta som vinnare av femkampen respektive tiokampen.

 Thorpes idrottsliga prestationer omnämns endast kortfattat i referaten från vissa av de olika grenarna, som t.ex. i texten om femkampens längdhopp:

Thorpe gjorde ett vackert hopp på 7,07.

7,07 var 22 cm längre än vad någon annan femkampare hoppade.

Den sammanlagda poängsumman för Thorpe är inte angiven.

 Thorpe, som var stolt över att ha fått mottaga sina medaljer av kung Gustaf V, var bitter över att ha tvingats lämna tillbaka medaljerna.

Thorpe var en allsidig idrottsman, inte bara inom friidrotten. I en omröstning bland amerikanska sportjournalister röstades han fram som USA:s bästa allsidige idrottsman under 1900-talets första hälft. Han röstades samtidigt fram som den störste stjärnan i amerikansk fotboll efter att ha spelat i proffsligan NFL (National Football League) 1919-1926. Han är invald i amerikanska fotbollens Hall of Fame. 

1913 skrev Thorpe kontrakt med New York Giants, som var ett av dåtidens topplag i USAs proffsliga i baseboll. Thorpe spelade sedan periodvis för Giants under åren 1913 – 1919. Han var outfielder, men Thorpe var aldrig någon stjärna utan fick mest vara avbytare. Under åren med Giants tjänade han sammanlagt 19 413 dollar. 

Thorpe, som på äldre dagar fick problem med alkohol, avled 1953, 66 år gammal. 

1988 tillkännagav Internationella Olympiska Kommittén (IOK) att Thorpe skulle få dela de olympiska segrarna med Bie och Wieslander.

2022, på dagen 110 år efter OS-tiokampen i Stockholm, fattade IOK ett nytt beslut. Thorpe blev förklarad som ensam vinnare av både femkampen och tiokampen. Bie och Wieslander flyttades ned till andra plats.

Efter 0S 1912 blev tiokamp den ledande mångkampsgrenen. Femkamp försvann från programmet vid OS. I Sverige genomfördes dock SM i femkamp ända fram till 1987.

 

ANDERS OLSSON