Långlöpargrupp

Att tävla utomlands - roligare än att turista!

2015-03-09 | Karin Arthursson

Att tävla utomlands är en fantastisk upplevelse och ett mycket roligare sätt att turista än att bara promenera omkring. För Karin Arthursson har det blivit ett sätt att leva.  

Jag och min man har löpningen som hobby, men en hobby som upptar i princip hela vår fritid. Det roligaste är att vi har den ihop och den ha blivit ett fint kitt nu när barnen börjar bli vuxna. Vi har börjat springa på gamla dar vilket kanske är lite ovanligt, men det går att ta sig en bit upp i resultatlistorna ändå. Sedan finns det ju en drös med Veteran-tävlingar som man kan tävla på lite mer lika villkor i.

Numera springer vi i huvudsak för att tävla, välmåendet kommer på köpet!

 

Det är kul med svenska tävlingar också men att tävla utomlands ger löpningen en extra knorr.

Vi reser oftast fredag till måndag och nästan bara i Europa. Ett lopp har vi varit på i USA, Chicago Marathon, hösten 2014, där jag persade och sprang in på 3.01,48. Tyvärr inte under 3 timmar, men ett pers blev det.

 


Karin på Berlin Marathon

 

I och med att vi varit iväg ett otal gånger nu har vi också en fast rutin och en hel del erfarenhet kring vad som passar just oss. Hur man lägger upp förberedelser och lopp är ju väldigt individuellt. Man måste hitta sin grej! 

Det som gör det extra kul är att det ju blir en fin weekend också med både avkoppling, god mat och turistande.

Dagen före loppet (nästan alltid lördag) försöker vi alltid gå så lite som möjligt, vilket vi nästan alltid misslyckas med i och med att man är turist i en stad. Vi hämtar nummerlapp på mässan och spankulerar omkring lite. Eftermiddagen tillbringas med benen strikt vilandes. Man ska vila så det blir tråkigt till slut. Helst lite mer. 

Vi laddar och pratar om loppet och försöker att inte bli för nervösa. Middagen på kvällen äter vi på restaurang (en del har egen mat med sig men det tycker vi är för tråkigt), men alltid något som känns säkert, gärna pasta. Jag har lätt att bli matförgiftad. Magen är A och O när man springer lopp. Har man sprungit med kraschad mage vill man inte göra om det, tro mig!

Efter middagen packar vi ihop allt så att allt är helt klart på tävlings-morgonen, tävlingskläder, nummerlapp, chip fast på skon, överdragskläder, energi-geler, solglasögon osv. Eftersom det alltid är tidig start på söndagen och morgonen ofta är kylig tar jag alltid på mig överdrivet med överdragskläder. Man vill inte frysa innan!

Ibland kan det vara lite svårt att sova på natten, men har man vilat bra fredag/lördag brukar det inte göra så mycket. Ingen panik för det.

 

Tävlingsdagen - nu ska man njuta 

På tävlingsmorgonen är vi otroligt fokuserade och äter frukost under tystnad. Nerverna ligger utanpå. Ät inte någon stor frukost - ät så vanligt som möjligt. Att pressa i sig en massa kommer bara krascha magen och det ger ingenting.

Vi åker till startområdet och där känner man pulsen och adrenalinet. Ofta på de stora marorna är det en otrolig stämning, speaker-rösten och stämningen dallrar.  

Det enda som alltid är problematiskt är att få toalettbestyren gjorda, för det är alltid hiskeliga köer till de alldeles för få och ganska äckliga baja-majorna (ta med eget toalettpapper!). Man får börja köa tidigt men alltid blir det ändå lite bråttom. Man vill inte vara kissnödig i startfållan.

Sedan ska man in i startfållan tidigt för att ha en bra plats. På de stora marorna är det kanske 40.000-50.000 personer som irrar runt och letar sin plats och bara det är en häftig organisation att se. Kvalitén på organisationen varierar kan man säga...

Väl i startfållan är det bara att vänta med den outhärdliga nervositeten, men samtidigt försöka njuta. Nu är man ju där, vid Dagen D!

Ibland är det häftiga starter med mängder av ballonger, sång, hyllningar av eliten, blå himmel och musik (i Wien spelar de wienervals vid starten - otroligt stämningsfullt) osv. Nu ska man njuta!

PANG - så går startskottet och all nervositet förvandlas till koncentration.

I början måste man ta det lite lugnt, springa sig in i loppet, hitta sin rytm. Det är alltid oerhört trångt och folk är inte alltid så hänsynsfulla. Man får akta sig för armbågar och avtrampade skor.

Sedan är det bara att göra sin resa genom loppet, gå in i sin bubbla. Vissa gillar att följa farthållarna, själv föredrar jag att köra mitt eget race helt och hållet. Jag gillar inte att få draghjälp. Om jag springer ifrån en farthållare är ju det en bonus. Alla långa lopp är olika. Det enda man vet är att man kommer åka berg-och-dal-bana på något sätt. Men det är ju också det som är tjusningen. Att bemästra kroppen och sinnet.

Man måste hitta sin rutin även under loppet. Alla kroppar är olika. Man får prova sig fram! Jag själv har min rutin med energi-gel. Jag börjar vid milen och sedan tar jag en vid kanske 23 och en vid 32 t ex (på maran), då får jag både energi och även något att se fram emot. På halvmaran tar jag en gel vid 15.. 

Målgången är alltid den största njutningen. Att få spurta, korsa mållinjen, kolla tiden och sedan med ett saligt leende stappla igenom medaljutdelning, bananutlämning, power aid-utlämning osv, är en obeskrivlig känsla. Den är nog svår att uppfylla på något annat sätt. 

Har det dessutom gått "bra" med tiden är man ju extra lycklig! Man går omkring och irrar lite och är alldeles rusig och bara njuter.

Efter loppet brukar vi promenera i kanske 1 tim, hemåt eller så, eftersom det är så otroligt bra återhämtning. 

Sedan är det dusch och massor av mat - och den underbara stora ölen som man gjort sig värd! 

 

Maken är snabb som en iller

Senast var vi och upplevde allt detta i Barcelona i mitten av februari i år, en halvmarathon denna gång. 

Året innan var vi på samma lopp och då väggade jag fullkomligt. Det var en fasansfull känsla och ett av målet i år, förutom att persa var att få en bra "resa" genom tävlingen. Och det fick jag! Hela loppet flöt fint och jag blev bara riktigt trött först vid 18-19 km och då kunde jag gå på vilja sista biten. Ett fint pers med 33 sekunder blev det för min del och jag sprintade in på 1.24,44. Äntligen under 1.25 som jag velat ta länge! 

En 16e plats på damsidan och en 2a plats i den något märkliga åldersklassen 39-53 år är jag jättenöjd med.

Maken som är snabb som en iller sprang in på 1.18,40.

 


En puss på Stockholm Marathon

Efter loppet babblar vi alltid hejvilt om allt som hände, hur det kändes, olika personer vi mött, sprungit med, olika faser i loppet, hur det gick, vad som funkade eller inte osv. Det är en del av tjusningen, att få prata av sig om sin höga upplevelse. Man träffar alltid en massa olika människor som kommer fram efteråt och pratar. Tänk att det på vissa lopp är över 90 nationaliteter! Det är otroligt häftigt!

 

Just i Barcelona blev det ingen öl utan paella och cava på en uteplats vid havet. Det var fin persar-belöning det! 

 

Att tävla utomlands är en fantastisk upplevelse och ett mycket roligare sätt att turista än att bara promenera omkring. Man behöver komma ihåg att man ska hitta sin egen rutin, men så här gör vi i det stora hela. Det finns förstås en massa detaljer att berätta om från mina 12 marathon och ett otal halvor och det är bara att fråga om någon är intresserad av att veta mer.

 

Prova att boka in ett lopp i vår eller i höst! Jag lovar att det blir en resa att minnas!

/Karin Arthursson (Hör av dig om du vill veta något mer om att tävla utomlands.)

 

 


Ansvarig utgivare: Marianne Fricke Stjernström, E-mail: , Telefon: 08-739 97 06