Sol och löpning hela lördagen lång

22 löpare gav sig iväg på det fem mil långa löparpasset som Fredrik Elinder ledde. Klockan nio bar det av ifrån gymmet på IP. Fem i fyra slutade äventyret med en spurt mellan Marie och Håkan! De var först av de åtta starka (och vackert solnupna) löparna som sprungit hela vägen och som nu belönades med cola och ostmackor på samma plats som de startat på.

Överst från vänster: Gustav, Mattias, Göran, Micke, Johan, Tomas, Marie, Desirée och Marcus. Mellanraden: Lars, Martin, Håkan, Berit, Kjell-Åke, Fredrik, Lina och Jackie. Längst fram: Joaquin, Magdalena, Stefan och Marianne. Springande fotograf: Rune Stjernström

Över 1700 gånger hade artikeln om Fredriks ultrapass lite förvånande lästs enligt läsarstatistiken. Fredrik Elinder, klubbens mesta ultralöpare, var orolig. Bara tre veckor innan hade han fått ohyggligt ont i ett knä, och kunde inte springa alls.

- Det är jättekonstigt, men nu har jag faktiskt inte känt något, berättade han när vi passerade Drottningsholms slott.

Uppslutningen var inte så enorm, det finns ett glapp mellan att läsa och att verkligen bege sig till plats, men fler än väntat hade lust att ägna lördagen åt löpning. 22 förväntansfulla löpare dök upp för att hänga på en tur utmed vattnet till Nockebybron, över den ut på Ekerö och ifrån Jungfrusund över med färjan till Slagsta. Därifrån till Skärholmen (med matpaus på McDonalds) och sedan vidare tillbaka till Hässelby IP.

Det idkades vadslagning om hur många som skulle orka hela vägen. Många hade redan från börjat bestämt att de skulle bryta. En del ville springa med bara helt kort, någon tyckte att en mil blev perfekt. Andra bestämde att det var bra att bryta före lunch för att hinna med annat också under lördagen. Men fler än väntat sprang hela vägen.

Nästan 40 procent räknades fram sedan Marie och Håkan utmanat varandra med en SPURT in på IP! Urstarkt efter fem mil! Åtta personer sprang mer än 51 km totalt och övriga sex som hållit hela vägen var inte långt efter alls. 

Thomas till exempel, som full av revanschlystnad efter förra gången som Fredrik höll ultrapass med gruppen.

- Då dog jag vid 40 km, berättar han. Men jag var tvungen att släpa mig hem och då blev det 46. 

Nu hade han bestämt sig för att klara hela vägen. Och det gjorde han. Men kämpa fick han göra. Och det fick även Fredrik göra. 

- Jag hade inte kunnat springa fortare på slutet än vad vi gjorde, bekänner han - mycket nöjd över att knäet höll.

  Läs även artikel på marathon.se >>>